The Pretenders

Kan börja med att säga att med detta inlägg så är det bara undertecknad som skriver och de andra bloggskribenterna kan ha helt skiljda åsikter i ämnet, vilket kommentarerna får utvisa men..

 För en vecka sedan uppdagades det att en man, tidigare dömd till 11-års fängelse för mord, antagits och börjat läsa på läkarutbildningen. Alla är skrämda, allt från tidningsredaktioner till ledare för politiska partier.

 Mannen släpptes efter 8 år, troligtvis för gott uppförande. Mannen är nu i 30-års åldern. Han dömdes för mord och hatbrott, dvs att han slog ihjäl någon han inte gillade något på (hudfärg, sexuell lägning, politisk tillhörighet, religion etc.).

Ingen verkar vilja komma nära mannen, han ska inte få arbeta med människor någonsin verkar vara den allmänna uppfattningen. Personligen tycker jag hela vårt land är uppfuckat som reagerar på detta sätt. Jag tror att människor kan ändras, 8 år i fängelse (som ju vad jag förstått ska vara i vårdande syfte och inget annat) bör kunna ändra en förvirrad ung man i 20-års åldern tills det att han fyller 30.

Troligtvis är det en man med taskigt uppväxt som hamnade i ”fel kretsar” och att allt eskalerade. Ponera att människor faktiskt kan bli ”friska”/bättra sig i svenska fängelser. Ska inte vi göra allt vi kan för att stötta dessa människor? Eller ska vi bara sparka ner dem, de kan få bli gatusopare, städare (fast inte i skolor, tänk på stackars barnen!) och andra skräpjobb. Är folk så dumma så de tror att risken är stor att han går igenom läkarutbildningen prickfritt (börjar man hota folk till livet där lär man bli utslängd) och tar ett läkarjobb för att sedan återfalla och mörda nån på nytt?

 Folk kan ändras på åtta jävla år.

De flesta människor som kommer ut ur fängelser börjar begå nya brott igen, då de inte kan få rätt stöd etc. Här har vi en man som verkligen vill ta sig ur det dåliga liv osm han började för ~10 år sen, är det inte vår skyldighet att räcka en hand och hjälpa honom upp istället för att sparka ner honom till samhällets bottenträsk?

Människor som Göran Hägglund och Eva Nilsson Bågenholm äcklar mig. De har alltid haft sina fina liv och alltid sett ner på människor som haft det svårt.

 Avslutningsvis

Alla som sett American History X räcker upp en hand…

Hur många kände sympati med Derek (eller var det lillebrorsan som hette Derek) i slutet av filmen, nån som grät kanske? Är det så osannolikt att nån ska kunna bli en ”ny människa” efter åtta år i rätt miljö i fängelset (psykologer som når fram till den dömda, bra miljöer att läsa sig allmänbildad på i fängelsebibliotek etc..)..

Kanske inte så strukturerat men jag hoppas min poäng framgår..