Klyschor och oproduktivitet (Fredrik är någotsånär seriös för en gångs skull) oktober 21, 2007
Posted by Freddie in Uncategorized.trackback
Rent spontant känner man att det finns hur mycket tid som helst att utföra de aktiviteter som man anser vara nödvändiga eller självförverkligande. Om vi räknar med att man har en sisådär 80 år att hinna med att uträtta något här i världen så borde man väl kunna göra lite bättre. ”Lev varje dag som om det vore din sista” är en sjukt trött klyscha som, ifall den skulle tillämpas fullt ut, inte skulle visa sig särskilt lyckad sett ur de flesta perspektiv. Folk skulle hoppa så mycket fallskärm att testiklar och livmödrar (?) skulle kasseras lika fort som i ett Jackass-avsnitt respektive damallsvenskt omklädningsrum, turismindustrin skulle visserligen få glädjefnatt men ingen jävel skulle ju sitta på ett kontor och mögla bort när polarna har sprit- och knullfest på Sergels torg och därigenom skulle hela världens ekonomiska struktur rasa ihop till ett skämt i Babben-klass. Men om man omformulerar klyschan till ”lev varje dag som om det vore sista gången den dagen finns” får man även ett tidsperspektiv att ta hänsyn till. Man kan få en känsla av att man borde få ut mycket av varje dag, utan att man helt och hållet tappar omdömet vad gäller samhällsnytta och global utveckling (och nej Jonas, man får inte fuska genom att luffa mellan Hawaii och Nya Zeeland för att uppleva varannan dag två gånger).
Jag vet att ingen egentligen bryr sig om klyschor eller motton, men det vore ju oerhört smidigt om man bara kunde tänka till vad man egentligen bidrar med här i världen när man ligger en hel lördag i tv-soffan och blänger surt på den stickiga kudden som, utöver örngottet, annars skulle vara så skön att vila sitt vilsna huvud på (det kan i och för sig också vara så att man helt enkelt inte orkar producera dagarna i ända utan finner det mer välmotiverat att bekymmerslöst vila bort timmarna).
Jag tillhör personligen den officiella topp 10-listan över svealands minst inflytelserika personer och är således en av dem som måste bättre mig betydligt för att på något sätt kunna statuera exempel. Men det vore väl själva fan om man inte, någon gång, skulle ta sig i både kragen och kalsongsömmen och få nånting gjort.
Kom igen nu så plockar vi ett Nobelpris! Hur jävla svårt kan det vara?
Hur känns det? Du försöker vara seriös och INGEN kommenterar
Tänkte faktiskt på den där lev varje dag som den vore din sista klyschan.. Jag funkar kanske annorlunda än andra men om jag visste att jag skulle dö inom 24 timmar skulle jag vara LIVRÄDD och typ sitta och skaka/kissa på mig tills jag dog… Troligtvis skulle jag inte kunna mycket annat heller då jag bör vara jävligt sjuk för att veta att jag ska dö.. eller?
Jag behöver inga kommentarer. En klapp på axeln/stjärten av mig själv räcker som uppmuntran och ersättning för ett arbete väl utfört. Varför ska man vara livrädd om man vet att man ska dö? Jag tror inte man skulle vara det.. Man är ju inte rädd för det man känner till.. Ok, enough with the seriösa skitsnacket. Prutt.
kiss
Ja, skulle jag veta att jag skulle dö om 24 timmar skulle jag inte tro på det.
Nej, precis, det finns mycket som man vet som man inte tror på.